quarta-feira, 19 de abril de 2017

Cara a cara


 Tomas Tranströmer, poeta sueco prêmio Nobel de Literatura, 2011. Tradução: Henry Lenzi
.

Em fevereiro os vivos quedaram-se imóveis
Os pássaros não voaram felizes e a alma
se esbatia contra a paisagem como um bote
se esbate contra a doca a qual está ancorado.
As árvores viravam-se de costas.
A profundidade da neve media-se com uma vareta. 

Debaixo de uma lona esvanecia a linguagem.
Um dia algo veio até a janela.
As pegadas envelheciam na crosta.
O trabalho parou, eu olhei para cima.
Cores bruxuleavam. Tudo se virou.
Eu e o chão demos um salto para longe do outro.
.
.
.
ANSIKTE MOT ANSIKTE
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann.
Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Nenhum comentário:

Postar um comentário